Kommunikationens konst

För mig är att kommunicera ett sätt att växa i sig själv som person. Utan andra människor skulle inte jag kunna utvecklas i mitt sätt att tänka. Jag tycker om att höra andras åsikter och funderingar, även om jag inte alltid håller med om det som sägs, så är det ett mycket viktigt sätt att dela sina tankar med varandra och på det viset mogna i sig själv. Man kan få kunskap om saker som man innan inte hade någon aning om, t.ex. av egna erfarenheter eller filosofiska teorier av världsliga ting. Det är otroligt fascinerande att alla människor tänker olika, har våra uppfattningar skiljer sig från olika saker. För min del mognar jag med andra på det sättet att jag får veta hur jag är, tycker och tänker om olika ting, som sedan kommer att ha en betydelse i livet.

Jag tror vi människor har ett behov av att kommunicera med andra människor, att ge eller att få en kommunikation av något slag. Det behöver kanske inte vara att föra ett samtal utan det kan lika gärna vara ett leende eller en blickning mellan två människor, för det är också en typ av kommunikation. Det kan även vara en slags bekräftelse att man existerar med hjälp av den sociala kommunikationen. Det kan vara både bra och dåligt, det är många människor som skapar sig ett stort nätverk av vänner men som egentligen inte känner någon.

Oftast skapar människor sig en snabb bild hur en människa är genom ett samtal, men den bilden behöver inte vara korrekt. Ens fördomar har en väldigt stor vikt i den här ”fråga”. Fast det är ett faktum att alla spelar en viss roll när man är i en grupp, t.ex. så finns det personer som alltid syns, som har starka åsikter, andra som alltid kritiserar eller de personer som mest sitter tyst och lyssnar. Bara för att man då spelar en viss roll behöver inte det betyda att man är sådan som person. Man kanske inte hade så mycket att kommentera, tycka till om just den fråga men har massa funderingar om en annan fråga.

När man ska lära känna en ny individ, då säger vår moral att man inte kan gå ”pang på” en person därför har vi det så kallade ”kallpratet”. Vi vill inte tränga oss på en annan person, därför är vi av ”artighet” lite tillbakadragna och avvaktar först innan vi ställer en enkel fråga. Jag tror att detta tänkesätt är typiskt för människor som lever i västvärlden. Ett optimalt exempel för västlänningarnas sätt att handla i en situation är: Det stiger på två män på en buss, den ena kommer från Sverige och den andra kommer från Indien. De konstaterar att det inte är så många personer på bussen. Den svenska mannen sätter sig längst bak i bussen medan den indiska mannen sätter sig bredvid en gammal tant.

Eftersom jag kommer från västvärlden så tycker jag ändå att ”kallprata” är viktigt på något vis, det lättar uppstämningen i vissa lägen, t.ex. på en föreläsning. Då kan man säga till den som sitter bredvid på kafferasten, ”tyckte du föreläsningen var bra?” och sedan hoppas på en djupare konversation.

Det skulle kännas väldigt dumt om man försökte starta en djupare diskussion första gånge man träffades. T.ex. om man står i matkön och frågar den framför ”tror du på Gud?”. För vissa skulle det bli som en chock medan andra skulle försöka svara, det är upp till person. Om man istället skulle försöker vara lite mer smidig, med hjälp av ”kallpratet” först: ”Hej” ”vem är du?”, ”vad jobbar du med?”, ”vad har du för intressen?” och till sist ”är du religiös?”.

En annan orsak till att man använder sig av ”kallprat” kan vara att alla människor uttrycka sig olika under ett samtal. Vissa personer kanske går rak på sak, andra använder formella ord eller bara pratar högt, detta ha en stor inverkan på hur olika människor reagerar och uppfattar en ny individ.

”Kallprat” kan även bli otroligt irriterande, det kan det bli om man bara har ”kallprat”, man hinner aldrig eller tar sig inte tid att prata en längre stund. Vädret är något som jag alltid reagerar på, ”jaså har vi inget annat viktigare än att pata om vädret?”. Eller om två personer är ovänner/inte tycker om varandra men måste ändå vistas tillsammans och försöker hålla en konversation, så kan ”kallprat” bli jobbigt.