Jag kan inte riktig bestämma mig om jag tycker att boken är fascinerande eller helt enkelt kass. Denna bok är inte likt någon annan bok jag tidigare har läst. Det känns som att varje kapitel handlar om helt olika saker, inget som relaterar till varandra så att den röda tråden följs. Samtidigt som varje del sätts in bäst där de är, på något underligt sätt vid slutet av varje kapitel finns det en ”knorr” och då faller bitarna för det mesta på plats. Jag har verkligen försökt tyda textens hemliga buskap, ibland lyckas jag och ibland inte.
På det sättet som författaren, Mikael Niemi, skriver är för mig både lockande och helt obegripligt. Hans otroliga annorlunda syn att se på saker och ting. Exempel hans sätt att beskriver alfabetet tycker jag är lite rolig; ”Längst framme under taklisten hängde Bokstäverna. En skrämmande armé av böjar och stolpar, från den ena väggen till den andra. Det var dem vi skulle brotta ner en efter en, lägga platt på rygg i våra skrivhäften och tvinga att ljuda. Vi fick pennor också, och kritor i en pappask, och en läsebok om Li och Lo, och en styv pappskiva med vattenfärgskakor som liknade färgglada karameller. Sedan tog arbetet vid.”
Språket är den största tyngden i boken. Författarens avslappnade attityd och slangspråk blandat med finlandssvenskan gör det hela lite krångligt att läsa men det för ändå med sig ett väldigt varierande språk. Det finns massa ord som jag aldrig har hört talas om innan, vissa ord kan man förstå i meningar och andra inte. T.ex. sav, hunsad, vittjade sig, pörte och med flera. I vissa fall kan frågersätta jag hans val av ord eller uttryck t.ex. ”en kulen vårdag” eller ”just på denna plats hade en av de tidigare nybyggarna för flera hundra år sedan hängt av sig konten och röjt ett hemman”. Andra fall är överaskar han mig med sina uttryck t.ex. ”Och när vi blev kissnödiga visade hon in oss i ett pyttelitet rum där vi turades om att dra fram snopparna.”(18.s) eller ”Och ljuset mattades, och fadern slungade sönerna till marken och grep dem om fotlederna, en son i varje näve, och så drog han dem över grusgången fram och tillbaka, han krattade ut grusringarna med deras framtänder tills gården var slät och fin igen. ”(27.s)
Som avslutning vill jag kommentera, att på något konstigt sätt förändras min åsikt om boken ju närmare man kommer slutet. Kanske jag omedvetet börjar förstå människornas sätt att leva och tänka. Nu när jag läser sista sidan känns det lite sorligt att inte få fortsätta följa deras liv vidare, samtidigt som jag känner en slags lättnad, nu kan jag återvända till den ”normala” världen igen.
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar